Personlig berättelse

”Jag kan väl säga att pappa var en fungerande alkoholist”

Det började med att min pappa var stressad för sitt jobb och tog ett glas eller ett extra för att få varva ned. Men med tiden blev det varje dag och det stannade aldrig vid ett glas, det blev alltid 3 glas eller mer.

Hur det började eskalera

Jag kan väl säga att pappa var en fungerande alkoholist, han skötte alltid sitt jobb och var aldrig otrevlig förutom när familjen poängterade hans drickande. Mamma slutade dricka, vi barn tappade humöret så fort pappa öppnade en vinflaska och till slut konfronterade vi mamma om varför hon inte gjorde något åt pappa. Det slutade med att familjen slutade prata med varandra, slutade att umgås och istället hade kärleken vi hade hemma bytts ut till en kall frostande känsla. Den känslan var som en stor rosa elefant i rummet, alla såg den men ingen pratade eller gjorde något åt den.

Sen kom dagen

Sen kom dagen när allt brakade ihop. Det var strax innan julafton och pappa hade vart mer och mer frånvarande. Han jobbade över mer, kom hem sent och påverkad. Vi alla såg hur hans drickande eskalerade. Pappa skulle ut en lördag och handla julklappar till familjen och han var så exalterad, jämfört med vad vi andra var. Han lämnade hemmet strax efter lunch, med ett par glas som värmning, och gick med bestämda steg ner på stan.

På eftermiddagen började mamma försöka få tag på pappa men fick inget svar på varken sms eller samtal. Plötsligt blev det kväll och klockan var sju och dags för middag, fortfarande inget svar från pappa. Vi barn var lättirriterade, det låg en frustrerande känsla i hela lägenheten och mamma började bli orolig. Efter mycket om och men tvingar vi mamma att vi ska äta ändå, vi sa knappt ett ljud till varandra under middagen. Klockan blev elva på kvällen och fortfarande inget svar varpå mamma börjar bli riktigt orolig och ringer olika myndigheter för råd. Till slut tar hon på sig ytterkläderna och ska leta efter honom på de olika krogar han brukar gå till. Mina bröder har lämnat hemmet sedan innan och jag stannar hemma ifall pappa skulle komma hem. Jag och mamma har ständig kontakt över sms, vilka krogar hon gått till, vilka hon pratat med och jag sitter på nålar hemma i soffan ifall pappa plötsligt ska komma hem…för hur ska jag reagera då? Ska jag skrika och slå honom eller ska jag gråta och krama om honom?

Vid halv 1 på natten kommer mamma hem tomhänt och tårfyllda ögon. Det minnet gör mig fortfarande arg idag, hur kunde pappa göra så mot mamma som älskar honom så mycket? Hur kan han göra så mot oss barn, betyder vi ingenting?

Den natten sov jag och mamma tillsammans i mitt rum, ingen av oss ville vara ensamma och ingen av oss ville stöta på honom mitt i natten själva.

Dagen efter var lägenheten helt tom… helt tom på familjemedlemmar och helt tom på kärlek. Mina bröder kom hem på förmiddagen och blev förvånade över att pappa inte kommit hem kvällen innan och började bli oroliga. Vid lunchtid får mamma ett samtal, det är Polisen som hade pappa i en fyllecell. Han var oskadd men i dåligt skick, psykiskt och fysiskt.

Sen kom vändningen

Två dagar senare åkte mamma och pappa till beroendeakuten på S:t Görans där han fick antabus som gjorde att han klarade sig måttligt över julhelgen. I mellandagarna fick pappa en utredning på Nämndemansgården som sedan gjorde att han åkte till The Drawing Room på behandling. Det var vändpunkten för hela familjen.

Efter pappas behandling har det vart kämpigt men nu är han tillbaka, den pappa som jag älskar över allt. Vi syskon åkte på en Anhörigvecka i Skåne vilket var magiskt. Det var skönt att få träffa andra som var i samma situation som vi var, att vi inte var ensamma eller den konstiga familjen.